Öronvivlar Otiorhynchus

Liten jordgubbsöronvivel
Otiorhynchus ovatus
ca 5 mm

Vivlarna i släktet öronvivlar (Otiorhynchus) känns igen på det - med vivlars mått mätt - korta snytet (nosen) som dessutom är bredast nära spetsen. Längst fram på snytet sitter antennerna i små gropar.

Liten jordgubbsöronvivel är mörk med rödbruna ben och antenner, den har tydliga kornränder på täckvingarna och en kornig halssköld. Mitt på halsskölden finns ett slätt längsgående parti. Liten jordgubbsöronvivel har inga fjäll på täckvingarna som många av de andra öronvivlarna men däremot korta ljusa hår. Det finns flera liknande arter.

Öronvivlar äter växter av olika slag. Ingen av arterna håller sig till någon bestämd växt och liten jordgubbsöronvivel ska till exempel i vuxen ålder lika gärna knapra tall och gran som jordgubbsblad medan den som larv håller sig till de olika växternas rötter.

Till skillnad från de flesta skalbaggar så kan öronvivlar inte flyga. Täckvingarna är sammanvuxna och flygvingarna förkrympta. Ett faktum som bl.a. jordgubbsodlare utnyttjar genom att anlägga försåtligt preparerade vallgravar runt nyflyttade odlingar.

Liten jordgubbsöronvivel fortplantar sig genom partenogenes - inte bara ibland, som till exempel bladlöss, utan alltid (som en del andra insekter). Hannar har överhuvudtaget inte setts till.

I Sverige har man hittat uppåt 20 olika arter av öronvivlar. Liten jordgubbsöronvivel är den allmännaste av dem och trivs i större delen av landet.

Som andra skalbaggar genomgår liten jordgubbsöronvivel en fullständig förvandling; den har en holometabol utveckling med stadierna ägg, larv, puppa och imago. Larven, som lever av rötter, är blekgul med brunt huvud och liknar därmed mängder med andra larver.

kortfattat om var liten jordgubbsöronvivel hör hemma