Vivlar - Curculionidae

Vivlarna - Curculionidae - har knäböjda antenner. Första antennleden är ofta nästan lika lång som de övriga lederna tillsammans. I spetsen finns en klubba.

Rullvivlar och spetsvivlar, som - i skrivande stund - räknas som separata familjer, har däremot raka antenner.

Som alla skalbaggar har vivlarna en holometabol utveckling med stadierna ägg, larv, puppa och imago.
Äggen läggs som regel inne i växter, ofta frön, och där lever sedan larven.

Partenogenes förekommer hos en del arter. Hos vissa arter (t.ex. liten jordgubbsöronvivel) saknas hannar helt.

Vivlar
Curculionidae

Ca 500 arter och den näst största skalbaggsfamiljen i Sverige. Siffrorna när det gäller antal arter i hela världen varierar men det finns gott om skalbaggar med det karakteristiska snytet: 40 000, 50 000 eller ännu fler arter?*

Det typiska för vivlarna är alltså det utdragna huvudet, "snabeln" eller snytet. Längst ut i spetsen av snytet sitter munnen med små bitande mundelar (och ibland en mustasch).

Längst snyte - nästan lika långt som kroppen - har nötvivelhonan. Med hjälp av sitt långa snyte med munnen längst ut i spetsen gnager hon hål i omogna nötter där hon sedan lägger ägg. Larven - "nötmasken" - lever av nötkärnan, trillar till marken tillsammans med resterna på hösten, gnager sig ut och tar sig ner i marken där den förpuppas.

Vivlarna är fytofager (växtätare) och det finns en hel del vivlar som räknas till skadedjuren. Den gulfläckiga snytbaggen gnager som imago bark på gran- och tallplantor med resultat att tillväxten hämmas och kornviveln ger sig på spannmål för att bara nämna några exempel.

Vivlarna har kraftiga ben. På bilden en lövvivel med tandade framlår.